Hedersord

Det började med en tjej i övre tonåren som berättade om problem med en flyktingfamilj. Mamman i flyktingfamiljen hade börjat med att påpeka att tonåringen borde täcka sitt huvud. Sedan hade det eskalerat. Nu, när tonåringen satt med mig på mitt kontor, berättade hon att hon blivit utsatt för förtal eftersom svenskaläraren de hade var en man. Det betydde, enligt mamman, att tonåringen hade sex med honom. Eftersom ingen man fanns som kontrollerade henne så kunde man utgå ifrån att det pågick saker av det sexuella slaget.

Tonårstjejen, som vi kan kalla Yasmin, såg villrådig ut. Drack försiktigt av teet och hon berättade på ett sätt som fick mig att förstå att hon var arg och kränkt. Inte ledsen eller nedslagen. Jag förstod att hon var stark och hade kommit till precis rätt plats. Sverige. Här skulle hon kunna försvinna i mängden av starka kvinnor och inte betraktas med skam eller vanheder. Allt jag behövde göra… var att lösa situationen.

Våra svenskalektioner var frivilliga. Vi hade tagit initiativet för dem som ville börja lära sig innan de fått ett okej från nya landet Sverige och kunde börja på SFI. De som gick dit var motiverade och ivriga att få lära sig det nya språket.

Eftersom jag inte har den svenska förlamningen som får människor att tyst se medlidsamma ut och säga att det ska nog ordna sig så var det dag att lösa situationen.

Jag studerade Yasmin och frågade om hon kunde tänka sig att vi satt ned tillsammans med mamman och redde ut problemen. Det kunde hon tänka sig. Mitt hjärta tog ett glädjeskutt. Dels för att jag hade bedömt rätt i att Yasmin skulle ha kraften till det men också för att jag skulle få en möjlighet att presentera ett fritt Sverige – som de båda sökt sig till.

Dagen efter jag pratat med Yasmin så kallade jag dem till kontoret. En kollega gick och hämtade dem medan jag tittade ut genom fönstret. Det var tidig sommar och björkarna vajade stilla i vinden med sina ljusgröna blad. En svenskare bild finns inte, tänkte jag. Vilken krock. Att komma till ett land med fråmmande språk, klimat, mat, kultur, klädsel och alla andra konstigheter. Jag har sett förut att det är lätt att knyta an hårdare till sina rötter när det krockar – tradition, kultur och religion. 

Yasmin svepte in i rummet och satte sig självsäkert ned på samma stol som dagen innan. Mamman hade med sig maken och de två döttrarna. Sex och sju år. Båda med scarf. Min kollega hjälpte dem alla med sittplats och te.

Mamman rättade till schalen som jag anar är en trygget inför det främmande. Schalens olika betydelser flög igenom mitt huvud. Förr i sverige betydde det att en kvinna var gift. Numera betyder det ”muslim” för de flesta människor.

Jag började mötet med att fråga mamman om hon upplevde några problem på boendet. Hon nickade mot Yasmin, hennes måltavla för konflikten, och svarade att det inte var bra för kvinnor att gå barhuvade. Det gör att folk börjar prata och det går rykten. Det var heller inte bra att gå runt ensam eller befinna sig på samma ställe som männen.

Allt det hon sa var väntat. Och jag ville att hon skulle få uttala det. Det som hennes hjärta var fullt av. Det som hon valde att fokusera på mitt i sin landning i nya landet. Maken satt med händerna i knät och nedslagen blick. Jag frågade honom om han hade några tankar om detta men han sa att han inte brydde sig. 

Jag trodde honom. Han höll sig mycket för sig själv. Han var troligen inte delaktig i de rykten som gick. Han var fokuserad på nästa steg i flyttprocessen, sa han. Han såg trött och oengagerad ut. Satt pliktskyldigast brevid sin fru som var betydligt mer pratig.

Jag berättade om friheten i Sverige. Valet av kläder, partner och vem man umgås med. Vi har schal eller inte -det är ett eget val. Att vi alla är skyddade av lagen när det gäller vår frihet. Vi har inte rätten att försöka inskränka någon annans frihet eller rättighet på något vis. Det gäller både män och kvinnor, avslutade jag mitt brandtal. Och medan jag andades lite så fyllde Yasmin i med ett: ”Just det”.

”Men om dom har sex då, det är ju omoraliskt”, inflikade mamman.

Jag förklarade att vi har den friheten i Sverige. Vi får och kan ha sex med vem vi vill. Eller hur många vi vill. Det är lagen. Dock är det ovanligt att människor har sex på grund av att de vistas i samma rum eller befinner sig på samma plats. Vi har friheten men vi har också ett ansvar. Samtycke.

Livet i Sverige kommer att bli så mycket lättare om man fokuserar på hur man vill leva sitt eget liv, fortsatte jag. Vi kan tycka vad vi vill men vi kan inte bete oss hur som helst mot människor som gör andra val än vi själva. Vår frihet är lagstadgad och lagen står över våra åsikter, traditioner, religioner och kulturer.

 ”Just det”, hörde jag från Yasmin igen.

Mamman såg besviken ut. Och jag förklarade att det är viktigt att hon känner till vad som gäller i Sverige. Om du ska leva ditt liv här så kommer det att bli så mycket enklare om du vet om det här. Då kan du fokusera mer på dig själv och din familj istället för att oroa dig så mycket över andra.

Mötet blev vad jag hade hoppats på. Yasmin mådde bättre. Jag följde upp vårat samtal och nu studerade hon som aldrig förr – glad över att slippa förtrycket från en främmande kvinna på en främmande plats i ett främmande land.

Jag förbannade regeringen, migrationsverket och kommunerna för att de tar för givet att människor som kommer hit vet vad som gäller. Att jag på mitt lilla kontor har möten om barnaga, hustrumisshandel, incestheder och annat som är förbjudet i Sverige. Var är ansvaret? Vem har det?

Vi öppnar dörrar till människor – inte till allt som är okej i deras gamla värld. Hur ska de veta om ingen berättar?

Myten vi kan slå hål på här är att det är pappor, bröder och enbart manliga släktingar som utsätter människor för hedersförtryck. Så är det inte. Även om kvinnliga förtryckare inte är våldsamma så gör det lika ont att bli utsatt för psykiskt förtryck.